Jag hoppas verkligen att detta meddelande kan hjälpa någon därute, någon som kanske är i samma sits som jag själv var i för några månader sen och som jag varit i alldeles för länge.
Jag drabbade som 19 åring av panikångest, hade ingen som helst aning om vad det var och trodde att jag drabbats av någon fysisk sjukdom. Jag kunde ändå hantera vardagen hyfsat, livet var absolut inte lika lättsamt eller härligt som det tidigare varit men jag klarade ändå av livet, jobbet och det sociala. Åren gick och jag skulle börja studera på universitet, om jag säger att jag mådde dåligt innan jag började studera så kan jag säga att allt förvärrades med 100% när jag väl började studera, flyttade hemifrån till en ny stad osv. Jag kunde tillslut inte köra bil, att stå still vid ett rödljus skapade en sådan sjuk panikkänsla att det är helt galet, jag kunde knappt gå till affären och handla, resa ska vi inte tala om – helt otänkbart. Tillslut var det som att hela mitt nervsystem satt på utsidan av kroppen. Jag grät av minsta lilla grej, så fort någon tilltalade mig vid en middag fick jag ett ångestpåslag. Ja, som ni hör var det helt ohållbart och tillslut kände jag att – såhär kan jag verkligen inte leva. Det är inget liv, jag njuter inte av livet, det är en ständig kamp. Skolan klarade jag givetvis inte av, låg hemma i sängen med hög puls istället för att vara på dom obligatoriska seminarierna. Det var fruktansvärt och mitt självförtroende sjönk som en sten, från att ha varit den populära, sociala och alltid glada tjejen – hade jag blivit en … våt fläck typ. Så kändes det.
Det slutade med att jag som 25 åring bestämde mig, jag kan verkligen inte ha det såhär, ringde vårdcentralen och grät, berättade min historia och att jag inte har någon anledning till att må dåligt, haft bästa uppväxten, bra vänner och inget trauma att bearbeta. Men jag mådde såhär ändå. Jag fick träffa en läkare samma dag som skrev ut Sertralin bluefish åt mig. Jag hade inga som helst förväntningar på medicinen, kanske att den skulle dämpa ångesten lite grann, ”ta bort topparna” som min läkare sa. Detta var i början av november.
Jag kan inte säga precis när det vände, det kom givetvis sakta över tid. Men idag, snart mars – har jag ätit medicinen i 4 månader och vet ni? jag har fått mitt liv tillbaka. Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna mig såhär ”normal” igen. Jag klarar av livet, jag är i skolan, håller presentationer inför massor med människor, kan gå till affären och handla och resa. Det är som att jag haft en brist i kroppen som nu äntligen är ersatt.
Sertralin har verkligen RÄDDAT mitt liv, jag är så tacksam för denna medicin och tänker aldrig sluta. Jo kanske, tänker väl prova sätta ut den någon gång men inte än på länge. Självklart känner jag av nervositet och ångest-symtom men det är på en helt annan nivå. Alla människor är ju nervösa inför olika saker i livet, och det är liksom hanterbart. Går inte alls att jämföra mot innan.
Jag äter alltså sertralin bluefish 75 mg, började med 25 i en vecka och ökade till 50, vilket jag åt i några veckor, blev sedan lite sämre så höjde till 75 vilket jag nu tycker funkar toppen.
Biverkningar då? Hade en del biverkningar i början vid insättning, skakig och spänningar i kroppen, gick säkert ner 5 kilo i vikt för jag mådde så otroligt illa – detta vände dock efter två veckor. Sedan hade jag svårt att somna i någon månad eller två. Den enda biverkningen jag känner av nu är att jag eventuellt är lite tröttare vissa dagar, men inget som jag störs av, jag har lite svårare att få orgasm men sexlusten är precis som vanligt.
Hoppas verkligen att min historia kan hjälpa någon, mitt största råd är – sök hjälp om du mår dåligt och var inte rädd för medicin för det har verkligen räddat mitt liv. Jag mår toppen och ser såååå ljust på framtiden! Och då har jag levt med konstant ångest i 5 år innan jag började med medicin utan någon som helst förbättring. Det enda jag ångrar är att jag inte började tidigare med sertralinet 