1.5 år åt jag sertralin, fick det för panikångest och började med 25 och trappade upp till 100 som jag låg kvar på. Första tiden var ljuvlig, ett halvår ungefär kanske var rosa moln förutom ofta diarré och mycket svårt att få orgasm men det kändes helt okej när jag för övrigt mådde så bra. Sen började det, mådde sämre och sämre och tankar på att livet inte var värt att leva och att jag inte var värd någonting. Precis allt kändes meningslöst men jag kämpade på och tänkte att det bara var en svacka. Och ibland kändes det bättre, ibland befann jag mig som i ett svart hål och för 6 veckor sen brakade jag samman. Panikattacker och total hopplöshet, klarade inte att gå till jobbet så blev sjukskriven och ordinerad höjning till 150 mg. Allt blev om möjligt ännu värre, slutade med en tur till akut psyk när jag inte längre visste om jag befann mig i verkligheten eller i en dröm. Dom bedömde det som biverkning och efter diskussion tillsagd att helt sluta med sertralin, med tanke på att jag började pga panikångest men under tiden utvecklat en djup depression. Så efter en snabb nedtrappning med berg och dalbana humör har jag nu slutat helt sen fem dagar tillbaka. Stabilare i humöret nu men denna ständiga yrsel och ”stötar” som drar genom hela kroppen emellanåt är fruktansvärd! Så sjukt äckligt att tänka på att så lång tid har jag stoppat i mig något som påverkat hjärnan så mycket så jag nu känner mig ständigt bakfull i bristen av den. Jag vet att det kan bero på för snabb nedtrappning men när en psykiatriläkare säger till en att sluta så snabbt det går så får man ju lita på att det är okej. Ska stå ut för någon gång ska det väl gå över men aldrig aldrig mer att jag frivilligt kommer stoppa i mig någon sorts ssri när det är ett sådant helvete att sluta och att man faktiskt kan sjunka ner i det mörkaste mörker utav själva medicinen.
↧