Av: Angstnomore

Haft ångest sedan barnsben och hamnade i en depression för ett år sedan p.g.a. psykisk terror i ett tidigare förhållande. Började med sertralin för 4 månader sedan då mitt liv ordnat upp sig något alldeles fantastiskt med ett bra jobb, nystart i ny stad, världens finaste partner och underbara, stöttande vänner men utan att jag mådde speciellt bra. Var ändå tvungen att hiva i mig alkohol och utöva självskadebeteende för att inte vilja hoppa från ett hus varje morgon.
Sertralin fixade det jag inte lyckades med själv. Pulsen gick ner, panikattackerna slutade, jag kunde bli lite ledsen utan att för den skull bli suicid, jag kunde vara glad utan annan anledning än att det var fint väder ute. Kort sagt, fungera som en vanlig människa. Har fortfarande lite problematik med ångest i pressande situationer och håller nu (på läkares inrådan) på att trappa upp fråm 100mg till 200mg (ligger för tillfället på 150mg). Är lite nervös för att det ”känslokalla” ska dyka på mig iom ökad dos, men än så länge mår jag bra. Lite light version av insättningsproblemen (nedstämdhet och dålig mage för mig) men det börjar gå över nu. Min läkare tror att det finns en risk att jag blir kvar på sertralin hela mitt liv då jag haft panikångest sedan så ung ålder, men för tillfället känns det enbart betryggande. Jag håller fortfarande på och lär mig vad som kan tänkas vara biverkningar och vad som beror på att jag nu fungerar lite mer normalt än tidigare, men jag är i allmänhet väldigt lycklig. Ibland är jag ledsen, ibland är jag glad, ibland är jag stressad, och inget av det får mig att börja kippa efter andan i panik. Om sertralin står för bara en tiondel av den här förändringen så kan jag enbart välsigna detta fantastiska läkemedel.